Den urbana cancern

Opulens   05/05/2021 07:46

STADSPLANERING. ”De som gör ingrepp i stadens funktionalitet måste förklara, på vilket sätt de medverkar till att stadens särart och överlevnadsmöjligheter säkras”, skriver Anders Björnsson som menar att det behövs en centralt reglerad befolknings- och regionalpolitik.

Bromma flygplats var en del av min barndom och uppväxt. Utanför mitt sovrumsfönster gick DC 3:orna ner för landning. På söndagar kunde familjen promenera till flygrestaurangen och äta middag där. Genom panoramafönstren fick man vara med om ett skådespel, när planen kom och gick. Pressfotografer bevakade intressanta avfärder och ankomster. Närmaste grannar var Ulvsunda industriområde och den ruckliga bebyggelsen i Mariehäll.

Flygplatsen finns kvar men är sedan länge nedläggningshotad. Det är numera svårt att ta sig dit till fots, genom alla trafikkarusellerna. Hangarerna har blivit en stormarknad. Linjeflygs stolta huvudkontor är kringränt av motorleder och fuskbyggen. Den civila flygförvaltningens baracker stod länge kvar men är numera rivna. För det flacka flygfältet planeras nu för bostäder, där storstaden ska kunna växa. Hur glada blir kolonisterna i Riksby då?

Det är knappast en trädgårdsstad man tänker sig där, snarare en förlängning av stenstaden med trång kvartersbebyggelse och höga hus. Flygplatsen har trots allt erbjudit luft i en urban miljö, där det har blivit allt svårare att andas. Snart riktar nog stadsutvecklarna sina blickar mot Solvalla travbana också, så genomkomponerad, en oas ännu i den spekulationsdrivna nybyggarverksamheten. (Sitter inte folk hemma eller på puben och spelar på toto numera? Läktarna står tomma, i stort sett.)

Nostalgi? Kanske. Men också besvikelse över att orter och platser inte får utvecklas på sina egna villkor. Inte ens i storstadsregionerna tillåts de det. Om landsorten utarmas fysiskt, sker här en mental utarmning. Min uppväxtstad Sundbyberg hade på sin tid en enda restaurang och två kommunalt ägda ölhallar. Småkommersen blomstrade, där fanns flera boklådor. Idag råder butiksdöd – restauranger och sprithålor har tagit över lokalerna. Förr fanns det många konditorier; nu ska det vara temporära caffe latte-ställen. Dock: täthet är inte detsamma som gemenskap.

Småstaden som imiterar storstaden och tror att den blir mer attraktiv på det sättet! Det enda attraktiva är egentligen prishöjningen på bostadsrätter och utförsäljningen av allmännyttan till konstlat låga priser, en förskingring av allmän egendom. (Se arkitekturrevisionen.se.) När medelklassmänniskor som bor i sådana kvarter vill ha upplevelser, reser de till skärgården eller utomlands. (Åtminstone fram till pandemin.) Hur stadslandskapet gestaltas, bekommer dem inte särskilt; det finns cybervärldar. Därför har också den offentliga stadsplaneringen kommit på mellanhand.

Städer blir agglomerationer med något tillfälligt över sig, som om de närsomhelst kunde övertrumfas och sedan överges. Materialval i byggandet, färgsättning av fasader tycks ske på en höft. Man ser i stadsbilden alltmer sällan ensembler, däremot fler och fler solitärer, möjligen en reflex av den individualistiska anda som slog igenom, när välfärdsstaten skulle nedmonteras och allt helhetstänkande kunde uppfattas som ett hot mot den personliga integriteten. Fragment föredrogs framför stora linjer.

Allt skulle sticka ut. Experimentlusta! Stadsrummet som ett tivoli, där varje sensation till slut följs inte av beundran utan av en gäspning. Enligt postmodernismen kunde en huskropp få se ut hursomhelst – det var estetiken som sandlåda, en eklektisk lek med former. Nybrutalismen (jämför med Hagastaden i Stockholm) hanterar alla traditionella former med bornerat förakt. Mellanrummen ska utplånas, de väl planlagda förorterna, med sina många arkitektoniska och konstnärliga förtjänster, står i vägen för expansionen.

Varför ska stora städer växa? De är ju redan vuxna. Men de styrande där, oavsett kulör, hänger sig åt beslutade visioner om en ständigt fortgående tillväxt. Den är som en cancer, till synes ohejdbar. Men när stora städer växer, enligt socialingenjörskonst i förening med marknadslogik, dör mindre städer och samhällen. De förlorar kraft och tynar bort. Landsändar avfolkas fortfarande, långt efter flyttlasspolitiken. De blir allt mindre motståndskraftiga mot skogsbolags, gruvföretags och höghastighetstågbyggares exploateringsiver. Ja, de blir överkörda.

Detta är ett stort samhällsproblem men också ett problem som angår vårt lands säkerhet. Om detta land ska försvaras, från vilket väderstreck det än gäller, krävs det, att det finns människor på plats, som känner terrängen. Och vidare: All vital verksamhet kan inte vara koncentrerad till några få platser i landet – det gör oss extremt sårbara, dock är det den riktning utvecklingen nu har tagit. Ett sant totalförsvar kan inte tolerera vita fläckar på kartan och inte ett fåtal självklara bombmål.

Coronaåret har visat, vad vi egentligen redan visste, nämligen att många nutida verksamheter och arbetsuppgifter är platsoberoende. Allt och alla behöver inte samlas på samma ställe. Du kan skapa i naturen, inte bara på kontoret. Digitala kontakter kan knytas och upprätthållas utan större svårigheter. Detta borde kunna betyda vinster för det lokala, på det metropolitanskas bekostnad. Till och med konungen av Sverige verkar ju ha föredragit Drottningholm och Solliden och Stenhammar framför Stockholms slott.

Bromma, västerort, var en gång framtidslandet. Dit flyttade de smarta, där lät makarna Myrdal Sven Markelius bygga en villa. Per Albin Hansson bodde i ett radhus i Ålsten, designat av Olle Engkvist. Där jag nu bor, i Kista, en del av gamla Spånga socken, har arkitekten Jon Höjer satt sina spår. Folke Löfström, barnbarn till Sundbybergspatronen Aron Petter Löfström, ritade Huddinge sjukhus. En del av de vackra, funktionalistiska A1-barackerna i Rissne står ännu kvar. Erik Tegel, son till Erik XIV:s statsminister Jöran Persson, ägde en gång Rissne gård, snett emot Solvalla.

Så mycket som hänger samman! Det viktiga är inte att bevara, för ingenting varar för evigt. Men de som gör ingrepp i stadens funktionalitet måste förklara, på vilket sätt de medverkar till att stadens särart och överlevnadsmöjligheter säkras. Tidigare dynamiska centralorter, exempelvis Grängesberg, har förvandlats till spökstäder. Även metropoler kan drabbas. London har idag ett bastant utflyttningsnetto. Alla vill inte betala 25 000–50 000 SEK i månaden för en tvåa i innerstaden. Också från den svenska huvudstaden pågår nu en utvandring. Ändå ska det urbaniseras.

Det som behövs är en centralt reglerad befolknings- och regionalpolitik. Bostäder på Bromma flygfält är en laissez faire-kapitalistisk modell, med gammalt tomtjobberi som förlaga. Allt fler människor i samma geografiska rum kan inte vara en hållbar målsättning för kommunal planläggning. Sverige är ytstort, det rymmer många kluster, inte bara ett fåtal. Vi har råd med parker och skogsdungar. Och en och annan flygplats: det måste knappast byggas flera.

ANDERS BJÖRNSSON info@opulens.se
Cookie Settings